Ensam, övergiven och jävligt misslyckad och samtidigt fullt medveten om att alla andra just nu är med sina nya kompisar. Och kvar är jag. Det är i dessa stunder man inser att man gjort misstag men funderar över vad man gjort för fel, för något har jag gjort fel, det är alldeles uppenbart. Frågan är varför jag känner mig besviken, när jag visste att det var såhär det skulle bli. Och jag vet att jag borde lägga alla korten på bordet, men det funkar inte så, inte för mej. Inte nu. Det jag egentligen vill veta är: Vad är det alla andra har, men jag saknar?