Allvarligt talat, jag har ingenting att klaga på egentligen. Men allt känns så jävla evighets långt. Jag vill inte gå på tuna, men inte på spyken. Jag vill att sommarlovet aldrig ska ta slut. Att allt ska förbli som det var för en, två, tre, fyra veckor sen. Men det är ingenting jag kan göra åt saken. Är det kanske därför jag mest känner för att spy?
I closed my eyes, only for a moment and the moments gone. Blir bara så jävla... matt...