Always expect the unexpected.

Här har vi ett antal exempel på saker jag med största sannolikhet (JO, verkligen...) kommer hålla på med i framtiden:
politik, något yrke, idol-vinnare, medlem i Challan och estetjävlarna, kanske supermodell, freestyledykare, som Bridget Jones nya skådespelerska, flest ätna brownies på en timme, "honsomstartadedigerdöden2", apforskare, programledare på tv, terroristledare, självmordsbombare, Den Första RIKTIGA sjöjungfrun med fast anställning på Disneyland och
ägare av en hel jävla massa henna.
drogdrottning, revolutionens hjältinna, stjärnkock, supermagnat med en aktieportfölj lika stor som USA's militärbudget, sektledare, vapenhandlare, särskilt irriterande paparazzi-fotograf, sprinter eller den första svenska som nånsin vunnit alla OS-grenar, hippieerans återuppfinnerska.


Överlever jag denna veckan blir jag förvånad. Klara jag ens imorgon helskinnad blir jag också förvånad.
Men så tänker jag på hissdrömmen. Och: bruised but not broken. Det löser sig. Det gör det alltid. Positiva tankar, alldeles för lite sömn, socker och gott sällskap. Då funkar det. Sover man förlite blir man degig i huvet (= kan inte tänka klart och logiskt och på normala saker) och då blir allt mycket bättre. Dessutom blir man hemskt rolig. Då kommer jag vara jätterolig imorgon, kommer få vara uppe hela natten och plugga. Har bara mej själv att skylla. Från och med nu ska jag inte börja plugga till prov dagen innan och dessutom typ klockan nio framför MSN. Det funkar inte. Inget funkar nuförtiden. Det gör verkligen inte det. Det är bara två kvar och jag nästan väntar att det ska gå åt helvete för dem med. The rules of love I suppose.

Take your record,
Take your freedom,
Take you memories,
I don't need em'!
Take your space
and take your reasons...

Jag skulle behöva en lång promenad, men klockan är snart tolv, det är mörkt, jag har pyjamas på mej, det är kallt ute och jag har massor att plugga.
Inget går in. Alls. Jag mår bara illa, allt bara snurrar och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen med allt detta. Stirra in i väggen kommer inte hjälpa mej, inte heller att lyssna på den ena sorgliga låten eftet den andra. Det enda som kan hjälpa mej är att tiden går. Känns overkligt att ens tänka på att gå i skolan imorgon, men jag har inget val. Dessutom har jag gympa, men vad är det bra för när jag inte ens har energi nog att dra rätt tankarna i mitt huvud. Hur ska jag då kunna spela fotboll, springa 25 varv i salen eller vad som helst. När jag inte ens har energi att lägga mej på sängen. Hur ska man då orka läsa om glaciärer och mineraler, lära sig alla namn på alla stenar. Det är så jävla kallt. Du saknas din jävel. Du saknas som fan. Du finns kvar, men på ett helt annat sätt. På fel sätt om du frågar mej. Jag saknar dina ord, även om jag vet att de inte var värda något. De fanns där och värme mej från insidan när det inte fanns tillräckligt på utsidan. Även om det bara var på låtsas. På sätt och vis, om än på fel vis, så kommer jag få ha dig i ett par timmar. Men för vem på hela denna jorden är ett par timmar tillräckligt? Och sen när det är över då? Ska jag vara tacksam för det jag fick när jag innerst inne bara vill ha mer, till och med allt? Det måste få ett slut, jag vet det. Det kommer få ett slut, jag vet det. Det är för det bästa det kommer få ett slut, jag vet det. Det är på sätt och vis redan över. Men jag vill inte. Jag vill ha det kvar. Jag har aldrig haft dej, kommer aldrig få dej, men ändå lämnar du ett jävla hålrum efter dig. Jag är bara inte beredd att ge mej riktigt än. Låt mej låtsas lite till. Låt mig hoppas. Låt mig avsluta detta på mitt sätt. Även om jag blir krossad på köpet. Jag ska inte komma och gråta på din axel sen. Jag ska inte ens nämna det. Jag ska stå mitt kast och ta konsekvenserna av mina gärningar och beslut. Även det betyder att jag får göra det ensam.