På tal om ointressant...

Efter att ha tillbringat cirkum 114 minuter på södra läktaren på Olympiastadion (Helsingborg) kan jag snabbt och enkelt konstatera ett antal saker.

• HIFare är extremt hatiska. Den mängden hat de kände mot MFF är endast tillåten att känna mot värdelösa artister som Per Gessle. Det faktum att HIF-klacken har blivit utsedd till Skånes aggressivaste klack är helt befogat. Jävla galningar.
• Alla HIFs hejarramsor innehöll till 97% av skällsord mot MFF eller Malmö. Hejar man verkligen innerligt på ett lag då, eller är man bara där för att få utlopp för sina aggressioner?
• 95% av tjejerna var där av någon av följande anledningar 1. De följde med sina pojkvänner. 2. De ville skrika och gorma och allmänt fjolla sig. 3. De ville ragga på gillar. De kvarstående 5% var där av samma anledning som jag. De älskar att titta på fotboll. Jag måste dock erkänna att de som var där för att ragga definitivt kommit till rätt ställe. Dreggel.
• Malmö är ett fruktansvärt starkt lag, och har stor kontroll på sitt passningsspel, till skillnad från Helsingborg som gjorde extremt många onödiga misstag.
• Markus Rosenberg är en ganska överskattad spelare. Tog väldigt få initiativ, stod mest och väntade på att Afonso skulle serva honom med bollar. Afonso däremot jobbade som en galning och jobbade ensam till sig ett mål. Och för att inte tala om hans löpningar. Jisses vad den killen kan springa.
• HIF har något emot Elanga. Vad har jag ännu inte fattat. Varje gång han rörde bollen började hela klacken bua utav bara helvete.
• Malmös seger var definivt rättvis. Även om till och med jag kan erkänna att domaren var något hård mot HIF ibland, så var matchen Malmös. Flera stolpskott och många andra bra målchanser. HIF däremot fick bara till en riktigt bra målchans, om man inte räknar Aspers katastrofala misstag som höll på att gå riktigt illa. 2-1 hade dock varit ett bättre resultat.

Forza Malmö, Heja di blåe!