Mitt största hatobjekt just nu, i datorernas vidunderliga värld, är winfixer. Yyyyl!
Ingen skriver här längre.
Att cykla hem från Tove ensam, iförd tåssor och jojjos slafsiga pyjamasbyxor klockan 00:35 på natten en söndag, kändes mest som en väldigt skum dröm.
Undrar hur det känns att heta Snyggve... eller Gudjon... fast det sistnämda är tydligen ett efternamn. Det där skulle kunna bli en extremt torr ordvits om man bara ansträngde sig lite. Men det orkar inte jag, för klockan är efter ett och jag börjar om sisådär 7 timmar och 10 minuter. Med engelska.
Bonde har förresten satt upp mig på försening ett antal gånger - alla på något sätt positiva känslor med anknytning till honom eller hans ämne är nu bortblåsta.
Jag överväger nu att skita helt i att läsa Harry Potter eftersom jag ändå vet precis allt som händer nu. Tack Ragnvi, tack Erik och tack Tove. Må ni inte vila i frid.
När jag vaknar i morgon vill jag att det ska va massa snö, för jag ska ändå åka buss. Min cykel, om den fortfarande finns (annars: må den vila i frid) står på magle. Dum placering.
Börjar man skriva här, och som jag har väldigt skumma associationsbanor så är man fast här en bra stund. Jag insåg just att min sista lektion innan lovet på Spyken kommer vara med Monika. Fast med lite tur så kommer jag då vara spattig och hyper. Och jag insåg även nu att jag ska upp om 6 timmar, så godernatt. Snyggve.