Welcome home to my Broken Promise Land

September tears
Om någon säger till mig att "ge det en chans" en gång till så skriker jag.
Jag vill inte bli den som väljer den enkla vägen för att slippa hantera problemen, men jag börjar bli jävligt trött på att gråta. Vill jag fly för att det är enklare eller för att det är den enda lösningen? Ger jag bara upp för lätt? Och varför plågar mitt samvete mig så?
Det förstör så mycket att hela tiden veta att det lilla roliga snart tar slut och fasa för det ögonblicket då det gör det och veta vad som väntar mig, jag måste tillbaka. Jag kan inte fly men hur fan ska jag kunna stanna? Det är lite som klaustrofobi och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.

Och ärligt talat, så börjar jag tvivla på att någon verkligen förstår. och du har ingen aning om vilken tur du har.


Weak, so damn weak,
still after all this sleep.
Clouds without it's silver lineing
Kept my eyes closed so
I don't have to see,
dreams ain't reality

Please on this sunday live.
let me be gone a little more.
I've got things left to ignore...